Individuell examination vt-2012



Individuell examination Vt-2012.

 Min och basgruppens process under kursens gång.

Under denna termin har jag genomgått ett "skissande" i mina tankar kring atelieristans roll i skolan, samhället och världen. Jag har varit tvungen att ständigt ifrågasätta mitt egna tänkande och handlande. Begrepp som har återkommit är Makt, lyssnande, samtal, ödmjukhet, konstens roll, kunskap och process. Jag har fått en starkare tro på varför man skall arbeta med kulturpedagogiskt medel i lärandesituationer, processens och skissens betydelse och vikten av att ha ett öppet förhållningssätt, för att ge barnen en bra lärande -miljö.
Jag har också fått känslan av ju mer man läser, desto mer vilsen känner man sig och desto fler frågetecken skapas.

Jag har byggt på mina tidigare erfarenheter, som jag fått från utbildningen i höstas och yrkeslivserfarenhet. Detta har då infunnit sig både i en skön och väldigt frustrerande känsla i emellanåt. Ena stunden, när man känner att man fått en djupare förståelse varför man agerar som man gör i en lärandesituation tillsammans med barnen och tror att man är på rätt väg, vilket är en befriande känsla. För att i nästa stund känna sig helt förvirrad och nästan lite vilsen i sina tankar. När man känt så har det varit oerhört skönt att ha sin basgrupp att diskutera och reflektera tillsammans med. Det har då blivit ett gemensamt lärande. Basgruppsträffarna har varit så givande! Detta tror jag främst beror på att vi arbetar på många olika förskolor, som skiljer sig både regionalt men även socialt och kulturellt.

 Vi är även alla i olika åldrar i basgruppen och har därför med oss olika mycket arbetslivserfarenhet. Framför allt har samarbetet fungerat så bra för att vi har varit lyhörda och intresserade inför varandras åsikter. Vi har lyft varandra att tänka en nivå högre. Författaren och pedagogen Ann Åberg beskriver de positiva effekter av att lära av varandra eller i grupp enligt följande:
"När vi möter varandra i nätverk öppnar vi upp för en dialog med andra som hela tiden ger oss möjlighet att hålla oss öppna för nya sanningar och andras sätt att förstå och tänka" ( Åberg, Taguchi,2007:13). Hon beskriver det gemensamma lärandet och kommunikationens betydelse. Basgruppen har betytt oerhört mycket för mig och jag vet att vi kommer hålla kontakten även efter denna kurs.

Atelieristans roll i förskolan och miljöns betydelse för lärandet

Att arbeta som atelierista i dagens förskola/skola är att finna samband mellan de estetiska uttrycken och barnets lärande, att vara handledare och inspiratör i olika lärandesituationer både för barnen,  kollegor och föräldrar. Att våga ställde de utmanande frågorna som gör att man är tvungen till att reflektera över sin praktik, både till sig själv men också för barnen. Som atelierista ser man barnet som har rätt att ta sin plats i den kultur man tillsammans skapar på förskolan. När jag tänker en atelieristas roll, tänker jag en pedagog som inte serverar barnen färdiga produkter eller svar, utan en vuxen som ställer frågor och stöttar dem i sitt utforskande genom livet istället. Man ser inte längre barnet som hjälplöst och i behov av någon vuxen, som man gjorde förr, utan man ser det som kompetent och viktigt.

En atelieristas roll är även att planera miljö, material och att föra dokumentation. Att allt lärande grundar sig i trygghet och ett öppet klimat och förhållningssätt. Har man inte det på sin arbetsplats kommer man ingen vart, då är det tyvärr ganska kört, men detta kräver också en medveten ledning. En ledning som vet vad man vill och utgår från ett barnperspektiv. I med denna kursen har jag fått  en djupare förståelse av miljöns betydelse och vikt för barns och allas lärande processer. Jag har utvecklat både mitt tänkande och min fantasi, då jag varit på studiebesök på helt fantastiska förskolor med otroligt inspirerande miljö. Det är som en ny värld har öppnats! Åberg beskriver miljöns betydelse såhär " Miljön på förskolan kan inspirera barnen till gemensamma upptäckter. Men miljön kan också om omöjliggöra barnens möjligheter att lära tillsammans" ( Åberg-Taguchi,2007).

När jag nu tänker förskolemiljö, ser jag en miljö där man skall kunna se spår efter de barn som är där på dagarna. Jag menar är att miljön skall vara framtagen utifrån ett barnperspektiv där just den barngruppens unika kärna gestaltas i rummen utifrån projekt och teman. På min förskola har vi byggt upp mindre "rum" i rummet utifrån barngruppens intresse en dinosaurie hörna, rymd hörna, dramarum, konstruktionshörna, sagohörna och ateljé . Några fanns där innan och andra har vi byggt upp under kursens gång.

Jag gillar tanken av att se hela förskolan som jätteverkstad ,där olika sorters lärande är en självklar del utav verksamheten och de skall även synas, både i dokumentation och miljö. Att dokumentera barns lärande är att ta barnets lärande på allvar. Ett verktyg som är viktigt, för barnet, för att se sin egen lärandeprocess och stöd för oss vuxna, när vi skall reflektera över varför vi gör som vi gör. Materialet skall vara rikt och lockande till att skapa, bygga, undersöka och "skissa" med! Psykologen och lektorn Pirjo Birgerstam menar att " skissen är ett förhållningssätt till livet - att se och tänka möjligheter"( Birgerstam,2000: 174). Birgerstam menar vidare att en skiss kan vara gjord för hand, tuschpenna eller med en pensel och akvarellåda. Jag tänker att vi skall låta barnen "skissa" mer i sin vardag.  En skiss kan även göras med andra hjälpmedel, som till exempel klossar, sockerbitar, kottar, blad och pinnar. Medierna kan variera. Jag tänker att erbjuda barnen icke färdigt material, för att själva utforska och experimentera med vilket skapar kreativa förmågor.

 Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama (Lpfö-98,rev-10).

Att arbeta som atelerista  innebär också för mig att arbeta utifrån ett mångfaciterat förhållningssätt. Där man möter, ser och lyssnar aktivt på barnen. Man tillåter sig att ha en tror på den process som sker. Att våga släppa taget i en kreativ process är viktigt, men också väldigt, väldigt svårt men dessvärre ett måste för att det skall bli ett lärande på djupet. I en artikeln i tidningen Modern barndom beskriver Tarja Häikiö  läroprocessens betydelse så här: " I läroprocesser skapas ny kunskap och ny kultur som är barnens egen, till skillnad från den vuxenproducerade barnkulturen. Barnet lär sig att vara en aktiv kulturproducent istället för en passiv kulturkonsument" (På spaning efter lärandets vingar, 2008).

Jag tänker att man släpper taget inom vissa ramar. Tarja Häikiö berättade  på sin föreläsning (111027) om att arbeta utifrån ett barncentrerat perspektiv handlar om att lämna ett maktperspektiv som vuxen. För vi som vuxna har alltid ett tolkningsföreträde. Jag menar att det är viktigt att vara medveten om detta. Att arbeta i en sådan process är att lyfta fram och synliggöra barnens tankar och funderingar, då man tar del av varandras olika åsikter i gruppen. Det är viktigt att våga backa som den vuxne när barnen börjar att "skissa" och istället tillåta sig att iaktta och att vara i nuet. Att ställa sig frågor som Vad  sker här egentligen?
Under kursens gång har vi även diskuterat mycket kring begreppet kunskap. Vad är egentligen kunskap och hur skapas den och framförallt, hur vill vi pedagoger att kunskap skall skapas i dagens skola? Vad vill vi att barnen skall få med sig från sin tid på förskolan? Vilka förmågor vill vi utveckla tillsammans med eleverna inför framtida samhälle?
Att arbeta med bild och de visuella seendet i förskolan är att stärka barnen i deras identitetskapande. Stina Braxell skriver i sin bok "när barnen skapar bilder både två- och tredimensionellt, skapas en förlängning av deras personlighet. Ett avtryck av deras inre värld som kan berätta vad de vet om det de avbildat" (Braxell, 2010:23).

När man arbetar med skapandeämnen lyfter man fram varandras olikheter och då skapas en större förståelse bland barnen. En förståelse för oliktänkande och att man faktiskt får säga vad man själv tycker och tänker och inte vad man tror att läraren förväntas sig att man skall säga. Att låta alla barn i barngruppen komma till tals och känna sig bekräftande och bli sedda är att arbeta utifrån ett demokratiskt förhållningssätt , som för mina tankar till Reggio Emilia filosofin. Förmedlar man att barnet är viktigt och har rätt till sina egna åsikt ger man de verktyg, som de har användning för i ett framtida samhälle. Verktyg som att ha en inre tro på sig själv som kunskapssökande och möjligheter och att få vara kreativa även i tanken.

Författaren och pedagogen Ann Åberg beskriver i boken lyssnadets pedagogik Reggio Emilias filosofi så här:
"Reggio Emilias arbetssätt  är ingen metod utan representerar ett synsätt, ett förhållningsätt till barns lärande och till individens inneboende förmågor och rättigheter. Det finns inga handböcker och inte heller något speciellt utarbetat material" (Åberg-Taguchi,2007:11). Att arbeta inspirerat utifrån Reggio filosofin handlar för mig, som pedagog, att finna mitt egna sätt att lära till sammans med barngruppen, som passar just den barngruppen och inte att överta en "pedagogik". Reggio Emilia är ett förhållningsätt, där varje människa blir sedd och där lärande genomsyras av kärlek.

Referenser

Herngren, M . (2008). På spaning efter lärandet vingar. Modern barndom - tidskrift ges ut av reggio emilia institutet. 4/08.

Skolverket (1998, rev-10). Lpfö98,rev 2010.

Åberg, Ann &Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnadets pedagogik. Stockholm. Liber

Braxell, Stina (2010) Skapande barn att arbeta med bild i förskolan. Stockholm. Lärarförlaget

Birgerstam, Pirjo (2000) Skapande handling om ideernas födelse. Lund: Studentlitteraturen.

christian Fabbis föreläsning

Christian Fabbis föreläsningsdagar på Artisten

"Den allra värsta sorten av pedagogistor och atelieristor är den som vill rädda världen..."  Så avslutade Christian en av sina heldagsföreläsningar, som jag var med på vid Artisten.
Christian Fabbi arbetar som koordinator, både organisatoriskt och pedagogiskt, för alla pedagogistor i regionen i norra Italien. 

Efter dessa två heldagar, där bland annat demokrati, lyhördhet och en öppenhet för oliktänkande tagits upp, kändes det som min hjärna skulle sprängas. Jag förstår återigen vilket ansvar man har som pedagog eller snarare människa för att skapa bra möten. För att stötta pedagogers läroprocesser måste man ha saker klara i sitt egna huvud först sa Fabbi... I mitt huvud känns det som det är kaos just nu. Ett kaos som förmodligen är bra, då jag förstår att det är en utveckling....men det är ändå jobbigt, roligt, underbart och frustrerande på samma gång.

Jag tyckte det var intressant, när föreläsaren tog upp att vi måste försöka se förskolan som en plats för relation. Vi måste tänka kollektivt och inte bara politiskt. Han menade att vilket yrke i dag kan man göra ensam! På varje arbetsplats arbetar man i lag/team. Det är obegripligt att man fortfarande tror att barns läroprocesser är enskilda. Utifrån den gemensamma läroprocessen bryter man ner till varje barns enskilda läroprocess. Barnens nyfikenhet skall vara motorn i varje tema eller projekt och ett tema får inte bli en teknisk sak.

Jag gillar tanken att förskolan skall få vara en av de viktigaste platserna i samhället! En mötesplats för alla, där "kunskapande" sker på alla nivåer som till exempel barn, vuxna, organisation, samhälle, familjer och politiskt. Där man tar in folk utifrån, som är experter på sina ämnen, för att ge barnen de bästa förutsättningarna. Jag tänker också att när barn i tidig ålder förstår hur man själv lär sig saker och får en rik erfarenhetsbank, skapar man reflekterande människor. Människor som vågar tro på sin egen förmåga och kan se saker från flera olika perspektiv.

Fabbi tog även upp, att om man skapar en förskola som utgår från att barnet är nyfiket, gör man det lättare för sig. För barnet märker om man är nyfiken på riktigt. Gör man inte det får man lägga energi på konflikter istället. Jag tänker på barnsyn, kunskapssyn, planeringar med mera.  Hur allting sitter ihop och är beroende av varandra.
Glädjen var också ett viktigt begrepp som togs upp. För om barnet inte kommer med glädje till skolan, kan inga pedagogiska idéer fungera hur bra de än är.  Om barnet inte har roligt, har inte vi det heller.
Ett annat viktigt begrepp, som togs upp, var dialogen. En bra dialog är ett av de viktigaste verktygen tillsammans med barnen. Som pedagog måste man utgå från att barnet kan. Vi måste utgå från att de själva hittar lösningen? För om vi är nyfikna på hur de skall lösa saker så kommer det att lyckas - en inre tro på barnets förmåga. Det är också lika viktigt att ha en inre tro på sina kollegor. Vidare berättade Fabbi också om deras egna projekt i Italien och visade bilder på ofärdiga processer.

 Han menade även att de vuxnas absolut viktigaste roll är att stötta barnets sökande i meningen med livet. Barnen är fulla av egna teorier och det är vår uppgift att se till att alla får en röst i barngruppen. Det handlar om att skapa möjligheter för alla barn att skapa egna verktyg till att uttrycka sig.

Nu är jag är full av alla nya tankar och idéer och skall omvandla allt detta, så att de passar just min barngrupp och arbetsplats. Det handlar inte om att "över ta" ett handlande. Utan det handlar om att göra om det till sitt egna, detta var Fabbi väldigt tydlig med. Det vackraste begreppet, under dessa två dagar, som gjorde störst intryck på mig var ÖDMJUKHET. Att möta andra människors oliktänkande med nyfikenhet och framförallt med ödmjukhet.  Alla har vi vårt sätt att tolka vår omvärld. Inget annat sätt är bättre, sämre eller sannare än någons annans.

Grupparbete i basgrupp. Samtal kring våra medtagna konstbilder/workshops/ 120412

När vi träffades i basgruppen förra veckan diskuterade vi  begrepp som maktförhållanden i samhället, hur man väljer att tolka samtidskonst och konstnärens arena i samhället .

 Alla i basgruppen hade med olika konstbilder till vår träff men vi hann inte med mer än en bild eftersom, reflektionerna och diskussionerna blev så otroligt lyckade och vi inte kunde sluta prata....=)  

Det var Malin som visade bilder från utställningen "The artist is present" performance art  av Marina Abromovich. Utställningen ägde rum på MoMa i New York våren-10. Eftersom Malin själv hade varit på utställningen och kunde berätta om sina intryck och upplevelse från utställningen var det extra givande.

The artist is present

Det var ett bord och två stolar som var placerade mitt emot varandra i ett rum. På den ena stolen satt konstnärinnan själv helt tyst, med blicken framåt. Som åskådare fick man välja att inta den andra stolen, under en längre stund.  Mina tankar kring detta är möten. Vad sker i varje möte mellan två människor? Jag menar att mellan stolarna skapade konstnären ett "rum" eller en "atmosfär" och vad sker i detta och vad är tillåtande ?
Att konstnären själv valde att medverka i sin utställning som ett objekt är en annan ingång. Tankar att kvinnan symboliseras som ett objekt  i åratal väcks. När jag nu i efterhand tittade på kort  på de människorna som valde att sitta på den andra stolen framför konstnären, gråter några, andra tittar med en förundrande blick och någon ser rädd ut. Jag kan tänka mig att det var en stark upplevelse, att sitta där.

I basgruppen pratade vi om hur man som betraktare väljer att ta till sig saker och varför ,när man ser eller upplever samtidskonst. Vi pratade också om samtidskonstens betydelse och plats i samhället. Jag menar att konsten speglar vårt nutida samhälle och har alltid haft den rollen genom tiderna. Konstnärerna förmedlar ämnen som kan vara tunga och som publik blir man tvungen till att reflektera och ta ställning över vad man tycker, tänker och känner. Detta kan vara svårt för många men också väcka egna smärtsamma upplevelser. Samtidskonsten påverkar en och får en att reflektera över saker som kan kännas obekväma. Men genom konsten lär man sig också att vara kritisk.

Att arbeta med samtidskonst tillsammans med barn är intressant.  Att ställa frågor och förundras och reflektera, över det som man ser tillsammans. Jag tänker att varje människas seende är en individuell tolkning och att varje tolkning är från ens egna erfarenhet och kunskapsbank. När man tolkar konst har man samma förhållningssätt som när man lär sig ny kunskap. Det finns ingen rätt eller fel tolkning....

8 Mars 2012.

                             Battle of light- Ett flow och i att våga...

Denna kväll i kursen fick vi en timma på oss att skapa en ljusinstallation, av olika föremål som vi sedan skulle "battla" med. Sen tävlade vi mot varandra med våra skapande ljusinstallationer till hiphop musik. Det var grymt roligt!

När man arbetar med samtidskonst i ett lärande uppstår det spännande möten! Varför ingår inte samtidskonst som en obligatorisk kurs i lärarutbildningen, tänker jag...?

Att använda sig av subkulturer, som break- och streetdance och lyfta denna spännande kultur in i ett lärandesammanhang, blev för mig en intressant ingång. Att slå bort väggarna mellan fin och ful-kultur är också ett seende på vad faktiskt begreppet kunskap är och skall vara.

Det jag menar, är att riktigt bra lärande är skapat utifrån många olika sätt att lära sig saker på och då även för alla samhällsklasser. Att "battla" på universitetsnivå är kunskap på hög nivå där samhälle, normer, värderingar, processer och kreativitet håller samman och bildar en helhet i allt lärande.

Även tankar som, att våga och att pusha varandra, lyfts i detta sammanhang. Spännande!! Det blev en tävlan utan att fokusera på produkten eller vinnaren för alla var vi vinnare i att våga...
Jag "battlade" med barnen på förskolan dagen efter och det funkade där också. Barnen dansade som aldrig förr och en "vi-känsla" bildades i barngruppen. Tankar, som demokrati och låta alla komma till tals och synas, väcks och synliggörs genom denna övning.

ETT ÄVENTYR I TROLLHÄTTAN

Bilderna är tagna från boken Hundertwasser av Harry Rand.

                                      

Att skulpturerna i hönsnät till sammans med min kära basgrupp.

I torsdags var det min tur att presentera min arbetsplats. Förskolan, där jag arbetar, ligger i Trollhättan och det var jättekul att så många kunde komma, eftersom det är cirka 10 mil enkel resa för dem att köra.  
Uppgiften för träffen var att imitera, återskapa och nyskapa. Jag kom på iden att låta sig inspireras av bildkonstnären, formgivaren och arkitekten Hundertwassers fantastiska bilder.

Alla i basgruppen fick välja en bild av hans konstverk och låta sig inspireras, för att sedan återskapa sin känsla eller tanke genom att forma "den" i hönsnät. Det som vi skapande i hönsnät blev då ett nyskapande.  Jag ville arbeta i ett tredimensionellt material för att sedan klä in i det pappmanché .

Men under processens gång kom Lotta på att det var intressant att låta nätet bli pyntat med olika saker som pärlor och piprensare. Iden fick ta en annan vändning och vi följde den kreativa processen.  Skuggan av de olika skulpturerna blev spännande och jag såg hur man skulle kunna ha arbetat vidare med materialet. Det hade varit intressant att placera våra installationer på en overheadapparat, för att se hur skuggan hade utvecklats i ett större format. Denna idé får jag utveckla vidare tillsammans med barngruppen vid ett annat tillfälle.

Att arbeta kreativt eller tillåta sig att få vara kreativa, öppnar många nya dörrar. Det jag menar är att man vinner många förmågor med detta i alla lärandesituationer. Den erkände vetenskapsmannen George Klein skriver i boken ”Tankar om kreativitet och flow” att en kreativ person drivs av problemet och upptäckarglädje snarare än att vilja uppnå konkreta resultat.  Skolans och universitetets uppfostran till problemlösning i stället för problemformulering förkväver kreativiteten.

I Reggio vill man att varje barn skall få chans till att ställa sina egna hypoteser i en lärandesituation, ett undersökande och experimenterande förhållningssätt skapas då. Barnet får chans att testa, göra om och om igen och man ser detta som en naturlig del av lärandeprocessen.  Jag möter ofta barn och även vuxna som är rädda för att "misslyckas" vilket resulterar i att man inte vågar testa nya saker eller områden. Varför är vårt samhälle så "hårt" med ett icke tillåtande klimat? Vad skapar vi för människor egentligen, om ingen vågar...?

Jag tror att i alla lärande och i livets olika sammanhang skall man fokusera på processen istället för produkten. Att tillåta sig att "misslyckas" skall inte ses som något negativt utan snarare som vägen till möjlighet och just lärande.

När det var som roligast att skulpturerna i vår basgrupp, då var tiden plötsligt slut. Jag hatar tiden! Innan basgruppen kom till min arbetsplats var jag oerhört trött och tung i huvudet . Men med trevligt sällskap och att kunna få vara kreativ så försvann det med en gång. Att tillåta sig vara inne i ett flow är en underbar känsla, vilket jag tyckte att vi var.  Basgruppsträffarna ger oerhört mycket och det kommer kännas konstigt att inte träffas, när denna kurs är slut. Tack för en härlig kväll tjejer!!!  Ser redan fram emot nästa träff ....=)) Ni är bäst!

HUR MAN SKAPAR DET ANALYTISKA ÖGAT...

                        

                Föreläsning: bildarbete i Reggio Emilia av Tarja Häikiö

När jag satt på tåget och blickade ut i mörkret efter denna föreläsningskväll var det med ett leende på läpparna. Återigen förstod jag varför och hur intressant denna filosofi är och hur glad jag är att få chans till att gå denna kurs. Jag kan tänka mig att detta låter som "nonsens" eller "hjärntvättning" då man läser i min blogg hur jag jublar och bara ser positivt på denna kurs. Men jag tycker verkligen att det är så intressant att lära mig nya saker och få nya aha- upplevelser. I kväll var det en sådan aha upplevelse, som jag fick och jag såg kopplingar mellan det som jag lärt mig från lärarutbildningen, kunskap som jag lagrat, och hur det byggs vidare på ny kunskap. Det är saker som jag tänkt på innan och som bara blir självklara... och det är en underbar känsla!

Det som Tarja tog upp på föreläsningen var frågan hur man skapar det analytiska ögat? Varför man som pedagog väljer vissa bilder till sin dokumentation och inte andra, vad utgår man ifrån egentligen? Jag tänker att arbeta med den visuella kunskapen i en urvalsprocess är oerhört viktigt och intressant. Att man har en öppen diskussion i arbetslaget om varför man väljer vissa bilder och inte andra. Återigen har man som vuxen ett företräde och ett maktperspektiv. Det gäller att förvalta det väl och med ödmjukhet. En bild säger mer än tusen ord. Att kunna fånga lärandeprocesser är en utmaning och  en kreativprocess som är rolig!

Tarja berättade om teoretikern och filosofen Roland Barthes. Han skapande begreppet "punctum". Han tolkade bilder av sin mor. Vissa bilder berörde honom mer än andra ungefär som en doft, men vad är det som gör att vissa bilder fastnar. Detta forskade han i.

Jag minns själv när jag var på utställningen ÄTBART på nationalmuseet i Stockholm för säkert 13 år sedan. Det var olika konstverk på maträtter och matkulturer genom tiderna. Det fanns alltifrån renässansmålningar till installationer. Ett av verken var ett bord med massa olika fantasimaträtter. Hela miljön var väldigt inbjudande och som betraktare fick man en känsla av att befinna sig på tebjudning i  Alice i underlandet. Den känslan minns jag än idag...alla har vi säkert en bild eller känsla lagrade i vårt inre och minne.

Tarja tog även upp på seminariet att den estetiska delen inte få gå före den pedagogiska i en dokumentation. Det är en viktig tanke. Hon nämnde också att det som sker när man som pedagog dokumenterar är att återskapa en lärandeprocess i ett projekt eller tema. Hon berättade att Vea Vecci kallar detta "kedjor av händelser" eller som hon själv kallar det "händelsematris". En dokumentation är minnesbilder för att synligöra det osynliga och att hitta en "metanivå" genom att skapa dessa processer. Som pedagog arbetar man med minnesbilder för att komma ihåg vad man gjort och för att återskapa lärandesituationen för barnen, sig själva och föräldrarna. Att använda sig av dokumentation är för mig att kvalitetssäkra det arbete man faktiskt gör.  Det slog mig att det skulle vara givande om man i sin basgrupp tog med olika dokumentationer från sina arbetsplatser och pratade kring dem. Dels för att synligöra för sig själv varför man valt att ta med vissa saker, men även för att få feedback och framför allt för att inspirera varandra.

Filosofen, psykologen och pedagogen Lev Vygotskilj pratade om att se lärandet som en tidslinje, det kulturella minnet.

Dokumentationen handlar om att skapa nuet i denna tidslinje.

Först på tidslinjen finns historia (minnet, sen--- nuet och sen--- framtiden(fantasin)--- och med allt detta skapas det en föreställningsförmåga ( att skapa nytt). Att skapa erfarenheter och lagrande av erfarenheter och att medvetet arbeta med detta, som de gör i Reggio Emilia, fascinerar mig. Detta förhållningsätt och all den materialbank de erbjuder barnen, skapar en större erfarenhet av många olika sätt att lära. Alla dessa upplevelser av lärandesituationer är för mig att medvetet arbeta och skapa kunskap. Det är också att arbeta demokratiskt i praktiken. Plötsligt sätter man ord på det man faktiskt gör även på sin förskola och förstår även varför det känns så rätt... spännande!

Det analytiska ögat. Konstkurs vid Balldersäs-06.

Fantasin...

                             skapat av en 5-årig konstnär...ljudvågor från låten kärlekens tunga...

 

Skapat av en 4-årig konstnär...Frihet

Skapat av en 6-årig konstnär. Tunnelbanesystem under jorden. Så människorna vet hur de skall köra...

Fantasin är inte ett privilegium för ett fåtal som har fötts med ett mer mottagligt sinne än andra. Nej fantasin är en del av den mänskliga personligheten. Dess mekanismer är lika hos barnet, konstnären, snickaren, även om inte alla människor har möjlighet att utveckla och utvidga den..-.Gianna Rodari