Grupparbete i basgrupp. Samtal kring våra medtagna konstbilder/workshops/ 120412

När vi träffades i basgruppen förra veckan diskuterade vi  begrepp som maktförhållanden i samhället, hur man väljer att tolka samtidskonst och konstnärens arena i samhället .

 Alla i basgruppen hade med olika konstbilder till vår träff men vi hann inte med mer än en bild eftersom, reflektionerna och diskussionerna blev så otroligt lyckade och vi inte kunde sluta prata....=)  

Det var Malin som visade bilder från utställningen "The artist is present" performance art  av Marina Abromovich. Utställningen ägde rum på MoMa i New York våren-10. Eftersom Malin själv hade varit på utställningen och kunde berätta om sina intryck och upplevelse från utställningen var det extra givande.

The artist is present

Det var ett bord och två stolar som var placerade mitt emot varandra i ett rum. På den ena stolen satt konstnärinnan själv helt tyst, med blicken framåt. Som åskådare fick man välja att inta den andra stolen, under en längre stund.  Mina tankar kring detta är möten. Vad sker i varje möte mellan två människor? Jag menar att mellan stolarna skapade konstnären ett "rum" eller en "atmosfär" och vad sker i detta och vad är tillåtande ?
Att konstnären själv valde att medverka i sin utställning som ett objekt är en annan ingång. Tankar att kvinnan symboliseras som ett objekt  i åratal väcks. När jag nu i efterhand tittade på kort  på de människorna som valde att sitta på den andra stolen framför konstnären, gråter några, andra tittar med en förundrande blick och någon ser rädd ut. Jag kan tänka mig att det var en stark upplevelse, att sitta där.

I basgruppen pratade vi om hur man som betraktare väljer att ta till sig saker och varför ,när man ser eller upplever samtidskonst. Vi pratade också om samtidskonstens betydelse och plats i samhället. Jag menar att konsten speglar vårt nutida samhälle och har alltid haft den rollen genom tiderna. Konstnärerna förmedlar ämnen som kan vara tunga och som publik blir man tvungen till att reflektera och ta ställning över vad man tycker, tänker och känner. Detta kan vara svårt för många men också väcka egna smärtsamma upplevelser. Samtidskonsten påverkar en och får en att reflektera över saker som kan kännas obekväma. Men genom konsten lär man sig också att vara kritisk.

Att arbeta med samtidskonst tillsammans med barn är intressant.  Att ställa frågor och förundras och reflektera, över det som man ser tillsammans. Jag tänker att varje människas seende är en individuell tolkning och att varje tolkning är från ens egna erfarenhet och kunskapsbank. När man tolkar konst har man samma förhållningssätt som när man lär sig ny kunskap. Det finns ingen rätt eller fel tolkning....

8 Mars 2012.

                             Battle of light- Ett flow och i att våga...

Denna kväll i kursen fick vi en timma på oss att skapa en ljusinstallation, av olika föremål som vi sedan skulle "battla" med. Sen tävlade vi mot varandra med våra skapande ljusinstallationer till hiphop musik. Det var grymt roligt!

När man arbetar med samtidskonst i ett lärande uppstår det spännande möten! Varför ingår inte samtidskonst som en obligatorisk kurs i lärarutbildningen, tänker jag...?

Att använda sig av subkulturer, som break- och streetdance och lyfta denna spännande kultur in i ett lärandesammanhang, blev för mig en intressant ingång. Att slå bort väggarna mellan fin och ful-kultur är också ett seende på vad faktiskt begreppet kunskap är och skall vara.

Det jag menar, är att riktigt bra lärande är skapat utifrån många olika sätt att lära sig saker på och då även för alla samhällsklasser. Att "battla" på universitetsnivå är kunskap på hög nivå där samhälle, normer, värderingar, processer och kreativitet håller samman och bildar en helhet i allt lärande.

Även tankar som, att våga och att pusha varandra, lyfts i detta sammanhang. Spännande!! Det blev en tävlan utan att fokusera på produkten eller vinnaren för alla var vi vinnare i att våga...
Jag "battlade" med barnen på förskolan dagen efter och det funkade där också. Barnen dansade som aldrig förr och en "vi-känsla" bildades i barngruppen. Tankar, som demokrati och låta alla komma till tals och synas, väcks och synliggörs genom denna övning.

ETT ÄVENTYR I TROLLHÄTTAN

Bilderna är tagna från boken Hundertwasser av Harry Rand.

                                      

Att skulpturerna i hönsnät till sammans med min kära basgrupp.

I torsdags var det min tur att presentera min arbetsplats. Förskolan, där jag arbetar, ligger i Trollhättan och det var jättekul att så många kunde komma, eftersom det är cirka 10 mil enkel resa för dem att köra.  
Uppgiften för träffen var att imitera, återskapa och nyskapa. Jag kom på iden att låta sig inspireras av bildkonstnären, formgivaren och arkitekten Hundertwassers fantastiska bilder.

Alla i basgruppen fick välja en bild av hans konstverk och låta sig inspireras, för att sedan återskapa sin känsla eller tanke genom att forma "den" i hönsnät. Det som vi skapande i hönsnät blev då ett nyskapande.  Jag ville arbeta i ett tredimensionellt material för att sedan klä in i det pappmanché .

Men under processens gång kom Lotta på att det var intressant att låta nätet bli pyntat med olika saker som pärlor och piprensare. Iden fick ta en annan vändning och vi följde den kreativa processen.  Skuggan av de olika skulpturerna blev spännande och jag såg hur man skulle kunna ha arbetat vidare med materialet. Det hade varit intressant att placera våra installationer på en overheadapparat, för att se hur skuggan hade utvecklats i ett större format. Denna idé får jag utveckla vidare tillsammans med barngruppen vid ett annat tillfälle.

Att arbeta kreativt eller tillåta sig att få vara kreativa, öppnar många nya dörrar. Det jag menar är att man vinner många förmågor med detta i alla lärandesituationer. Den erkände vetenskapsmannen George Klein skriver i boken ”Tankar om kreativitet och flow” att en kreativ person drivs av problemet och upptäckarglädje snarare än att vilja uppnå konkreta resultat.  Skolans och universitetets uppfostran till problemlösning i stället för problemformulering förkväver kreativiteten.

I Reggio vill man att varje barn skall få chans till att ställa sina egna hypoteser i en lärandesituation, ett undersökande och experimenterande förhållningssätt skapas då. Barnet får chans att testa, göra om och om igen och man ser detta som en naturlig del av lärandeprocessen.  Jag möter ofta barn och även vuxna som är rädda för att "misslyckas" vilket resulterar i att man inte vågar testa nya saker eller områden. Varför är vårt samhälle så "hårt" med ett icke tillåtande klimat? Vad skapar vi för människor egentligen, om ingen vågar...?

Jag tror att i alla lärande och i livets olika sammanhang skall man fokusera på processen istället för produkten. Att tillåta sig att "misslyckas" skall inte ses som något negativt utan snarare som vägen till möjlighet och just lärande.

När det var som roligast att skulpturerna i vår basgrupp, då var tiden plötsligt slut. Jag hatar tiden! Innan basgruppen kom till min arbetsplats var jag oerhört trött och tung i huvudet . Men med trevligt sällskap och att kunna få vara kreativ så försvann det med en gång. Att tillåta sig vara inne i ett flow är en underbar känsla, vilket jag tyckte att vi var.  Basgruppsträffarna ger oerhört mycket och det kommer kännas konstigt att inte träffas, när denna kurs är slut. Tack för en härlig kväll tjejer!!!  Ser redan fram emot nästa träff ....=)) Ni är bäst!

HUR MAN SKAPAR DET ANALYTISKA ÖGAT...

                        

                Föreläsning: bildarbete i Reggio Emilia av Tarja Häikiö

När jag satt på tåget och blickade ut i mörkret efter denna föreläsningskväll var det med ett leende på läpparna. Återigen förstod jag varför och hur intressant denna filosofi är och hur glad jag är att få chans till att gå denna kurs. Jag kan tänka mig att detta låter som "nonsens" eller "hjärntvättning" då man läser i min blogg hur jag jublar och bara ser positivt på denna kurs. Men jag tycker verkligen att det är så intressant att lära mig nya saker och få nya aha- upplevelser. I kväll var det en sådan aha upplevelse, som jag fick och jag såg kopplingar mellan det som jag lärt mig från lärarutbildningen, kunskap som jag lagrat, och hur det byggs vidare på ny kunskap. Det är saker som jag tänkt på innan och som bara blir självklara... och det är en underbar känsla!

Det som Tarja tog upp på föreläsningen var frågan hur man skapar det analytiska ögat? Varför man som pedagog väljer vissa bilder till sin dokumentation och inte andra, vad utgår man ifrån egentligen? Jag tänker att arbeta med den visuella kunskapen i en urvalsprocess är oerhört viktigt och intressant. Att man har en öppen diskussion i arbetslaget om varför man väljer vissa bilder och inte andra. Återigen har man som vuxen ett företräde och ett maktperspektiv. Det gäller att förvalta det väl och med ödmjukhet. En bild säger mer än tusen ord. Att kunna fånga lärandeprocesser är en utmaning och  en kreativprocess som är rolig!

Tarja berättade om teoretikern och filosofen Roland Barthes. Han skapande begreppet "punctum". Han tolkade bilder av sin mor. Vissa bilder berörde honom mer än andra ungefär som en doft, men vad är det som gör att vissa bilder fastnar. Detta forskade han i.

Jag minns själv när jag var på utställningen ÄTBART på nationalmuseet i Stockholm för säkert 13 år sedan. Det var olika konstverk på maträtter och matkulturer genom tiderna. Det fanns alltifrån renässansmålningar till installationer. Ett av verken var ett bord med massa olika fantasimaträtter. Hela miljön var väldigt inbjudande och som betraktare fick man en känsla av att befinna sig på tebjudning i  Alice i underlandet. Den känslan minns jag än idag...alla har vi säkert en bild eller känsla lagrade i vårt inre och minne.

Tarja tog även upp på seminariet att den estetiska delen inte få gå före den pedagogiska i en dokumentation. Det är en viktig tanke. Hon nämnde också att det som sker när man som pedagog dokumenterar är att återskapa en lärandeprocess i ett projekt eller tema. Hon berättade att Vea Vecci kallar detta "kedjor av händelser" eller som hon själv kallar det "händelsematris". En dokumentation är minnesbilder för att synligöra det osynliga och att hitta en "metanivå" genom att skapa dessa processer. Som pedagog arbetar man med minnesbilder för att komma ihåg vad man gjort och för att återskapa lärandesituationen för barnen, sig själva och föräldrarna. Att använda sig av dokumentation är för mig att kvalitetssäkra det arbete man faktiskt gör.  Det slog mig att det skulle vara givande om man i sin basgrupp tog med olika dokumentationer från sina arbetsplatser och pratade kring dem. Dels för att synligöra för sig själv varför man valt att ta med vissa saker, men även för att få feedback och framför allt för att inspirera varandra.

Filosofen, psykologen och pedagogen Lev Vygotskilj pratade om att se lärandet som en tidslinje, det kulturella minnet.

Dokumentationen handlar om att skapa nuet i denna tidslinje.

Först på tidslinjen finns historia (minnet, sen--- nuet och sen--- framtiden(fantasin)--- och med allt detta skapas det en föreställningsförmåga ( att skapa nytt). Att skapa erfarenheter och lagrande av erfarenheter och att medvetet arbeta med detta, som de gör i Reggio Emilia, fascinerar mig. Detta förhållningsätt och all den materialbank de erbjuder barnen, skapar en större erfarenhet av många olika sätt att lära. Alla dessa upplevelser av lärandesituationer är för mig att medvetet arbeta och skapa kunskap. Det är också att arbeta demokratiskt i praktiken. Plötsligt sätter man ord på det man faktiskt gör även på sin förskola och förstår även varför det känns så rätt... spännande!

Det analytiska ögat. Konstkurs vid Balldersäs-06.

Fantasin...

                             skapat av en 5-årig konstnär...ljudvågor från låten kärlekens tunga...

 

Skapat av en 4-årig konstnär...Frihet

Skapat av en 6-årig konstnär. Tunnelbanesystem under jorden. Så människorna vet hur de skall köra...

Fantasin är inte ett privilegium för ett fåtal som har fötts med ett mer mottagligt sinne än andra. Nej fantasin är en del av den mänskliga personligheten. Dess mekanismer är lika hos barnet, konstnären, snickaren, även om inte alla människor har möjlighet att utveckla och utvidga den..-.Gianna Rodari

Reflektioner kring miljön

Miljö

Efter att har varit på studiebesök på förskolan solgläntan vid Kärra funderar jag mycket på vikten av vad miljön eller rättare sagt rummet har att erbjuda. Hur rummen påverkar barngruppen och hur vi som pedagoger ser på barnet. Är miljön skapad efter det kompetenta barnet eller är den skapad för barnet som är beroende av en vuxen. Genom miljön  synligöra man den pedagogiska verksamheten utåt, synen på barnet och synen på kunskap. Det har varit givande att under kursens gång sett och varit och besökt de olika förskolorna. Jag har fascinerats av all vacker och intressant dokumentation där lärande processer synliggörs. Jag tänker mycket på vad en pedagogisk dokumentation egentligen är för något. En pedagogisk dokumentation är för mig en dokumentation där en process äger rum och ett syfte finns och framförallt en reflektion över vår praktik som pedagoger. För när man reflekterar över varför man gör som man gör, dels för en själv men också tillsammans med kollegiet och barngruppen sker det något. För mig är detta ett LÄRANDE, KUNSKAP, HISTORIA, NUTID, KÄNSLOR OCH TANKAR....

Under tiden som jag har gått denna kurs har jag blivit mer medveten kring vikten av "miljön"....

När jag var på förskolan Solgläntan fascinerades jag av att de hade tagit in naturmaterial i ateljén istället för "skapande material" i form av penslar, papper, kritor, paletter mm. De hade istället bär, bark, pinnar, torkade löv, mossa som barnen fått experimentera med. Det slog mig att det är bara i huvudet på oss vuxna som det finns av vad en ateljé bör innehålla. Vem är det som säger att en ateljé bara skall innehålla målarsaker och inte andra material. Varför har vi vuxna så många gränser som jag tror många gånger stoppar oss i vår utveckling framåt. Men det är väl också detta som är så spännande med Reggio Emilia det vill säga allt i frågasättande....

                                                               Identitetskapande

                                                                 Lustfyllt lärande

                                                      mångfald av olika material

                           Ett öppet förhållningssätt och bemötande....och en tro på barnet

matematik, symboler och former...

Inspirerande foton...

                                 Bollhav på en småbarns avdelning....lockande och fantasifullt!!

Sokratiska samtal

Sokratska samtal 

När jag gick på lärarutbildningen och läste min inriktning mot bild och visuell kultur arbetade vi med metoden sokratiska samtal. Jag minns att detta var mycket givande främst för att det finns inga "rätt" eller "fel" svar. Men också för att alla i gruppen har chans att komma till tals. Jag tänker på att i alla grupper, oavsett om det är i ett arbetslag eller barngrupp, intar människorna i gruppen olika roller. Den roll man har kan bero på många olika saker, som b.l.a vilket bagage man har med sig från tidigare erfarenheter från livet. Dessa roller bryts upp med sokratiska samtal och den person som alltid tog ordet innan får chans till att lära sig att lyssna in de andra deltagarna. Den blyga personen i gruppen får också chans till att ta en större plats till exempel som samtalsledare. Det bästa är att varje deltagares åsikt framställs som viktig i ett gemensamt lärande!

Sokratiska samtalet utgår från text som innehåller etiska problem eller dilemman, motsägelser eller tvetydligheter. Texten skall erbjuda flera olika tolkningar. Deltagarna ska

·         utforska frågor tillsammans- genom eftertänksam dialog

·         vara öppen för många möjliga svar

·         lyssna aktivt

·         vara beredd att ompröva och kanske ändra sin åsikt

" De dialogiska dygderna bör följas: man bör inte falla in i debatt, det vill säga förfäkta sin egen åsikt utan lyssna på den andres argument. Man bör inte avbryta" (SOKRATISKA SAMTAL-ANN S. PIHLGREN).

Innan seminariets gång sätter man upp ett gemensamt mål dels för gruppen och dels för sig själv, som utvärderas efter tillfällets gång. Samtalsledaren ställer en inledande fråga både från text men också från deltagarnas egna upplevelser. När man pratar kring en vald text eller bilden synliggör man deltagarnas förförståelse och kanske också förutfattade meningar. Analysen innebär att man diskuterar hur upphovsmannen tänkt. Varför tror ni att han gör som han gör? Till sist utmynnar diskussionen i en värdefråga. Då ställer deltagarna idéerna i texten i jämförelse med sina egna liv och erfarenheter.