När jag läser om dokumentationen, förstår jag hur viktigt det faktiskt är som pedagogiskt verktyg. Tidigare har jag använd mig av frågorna – hur - vad och – varför i min dokumentation och kanske missat det viktigaste, vem är dokumentationen avsedd för? Och hur man skall gå vidare så att det blir en pedagogisk dokumentation?
Om dokumentationen är skapad för barnet, behövs det då så mycket text? Jag tänker att en lärandeprocess i bildformat säger mer än hundra ord. Tankar far runt i mitt huvud. Till exempel för vem gör man dokumentationen egentligen? Hur tolkar barnen dokumentationen när de ser den? Och hur kan man utveckla den vidare? Men också tankar som varför är det en självklarhet att vi som pedagoger måste dokumentera, vad sker när barnet istället står bakom kameran? Återigen uppkommer ordet ”makt” och det jag menar är att vi har makt som pedagoger över att välja ut vad man vill lyfta fram i dokumentationen.
”Vi behöver reflektera tillsammans kring den dokumenterande händelsen och sedan använda våra reflektioner som utgångspunkt för hur vi i nästa steg väljer att utmana barnens tankar/…/ den gemensamma tolkningen är oerhört viktig, eftersom min dokumentation av en händelse inte är sanningen/…/Dokumentation är ett medel, men utan dialog sker ingen utveckling. Och i den dialogen är det nödvändigt att också bjuda in barnen. (Åberg, Taguchi, 07:20-21).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar