Individuell examination vt-2012



Individuell examination Vt-2012.

 Min och basgruppens process under kursens gång.

Under denna termin har jag genomgått ett "skissande" i mina tankar kring atelieristans roll i skolan, samhället och världen. Jag har varit tvungen att ständigt ifrågasätta mitt egna tänkande och handlande. Begrepp som har återkommit är Makt, lyssnande, samtal, ödmjukhet, konstens roll, kunskap och process. Jag har fått en starkare tro på varför man skall arbeta med kulturpedagogiskt medel i lärandesituationer, processens och skissens betydelse och vikten av att ha ett öppet förhållningssätt, för att ge barnen en bra lärande -miljö.
Jag har också fått känslan av ju mer man läser, desto mer vilsen känner man sig och desto fler frågetecken skapas.

Jag har byggt på mina tidigare erfarenheter, som jag fått från utbildningen i höstas och yrkeslivserfarenhet. Detta har då infunnit sig både i en skön och väldigt frustrerande känsla i emellanåt. Ena stunden, när man känner att man fått en djupare förståelse varför man agerar som man gör i en lärandesituation tillsammans med barnen och tror att man är på rätt väg, vilket är en befriande känsla. För att i nästa stund känna sig helt förvirrad och nästan lite vilsen i sina tankar. När man känt så har det varit oerhört skönt att ha sin basgrupp att diskutera och reflektera tillsammans med. Det har då blivit ett gemensamt lärande. Basgruppsträffarna har varit så givande! Detta tror jag främst beror på att vi arbetar på många olika förskolor, som skiljer sig både regionalt men även socialt och kulturellt.

 Vi är även alla i olika åldrar i basgruppen och har därför med oss olika mycket arbetslivserfarenhet. Framför allt har samarbetet fungerat så bra för att vi har varit lyhörda och intresserade inför varandras åsikter. Vi har lyft varandra att tänka en nivå högre. Författaren och pedagogen Ann Åberg beskriver de positiva effekter av att lära av varandra eller i grupp enligt följande:
"När vi möter varandra i nätverk öppnar vi upp för en dialog med andra som hela tiden ger oss möjlighet att hålla oss öppna för nya sanningar och andras sätt att förstå och tänka" ( Åberg, Taguchi,2007:13). Hon beskriver det gemensamma lärandet och kommunikationens betydelse. Basgruppen har betytt oerhört mycket för mig och jag vet att vi kommer hålla kontakten även efter denna kurs.

Atelieristans roll i förskolan och miljöns betydelse för lärandet

Att arbeta som atelierista i dagens förskola/skola är att finna samband mellan de estetiska uttrycken och barnets lärande, att vara handledare och inspiratör i olika lärandesituationer både för barnen,  kollegor och föräldrar. Att våga ställde de utmanande frågorna som gör att man är tvungen till att reflektera över sin praktik, både till sig själv men också för barnen. Som atelierista ser man barnet som har rätt att ta sin plats i den kultur man tillsammans skapar på förskolan. När jag tänker en atelieristas roll, tänker jag en pedagog som inte serverar barnen färdiga produkter eller svar, utan en vuxen som ställer frågor och stöttar dem i sitt utforskande genom livet istället. Man ser inte längre barnet som hjälplöst och i behov av någon vuxen, som man gjorde förr, utan man ser det som kompetent och viktigt.

En atelieristas roll är även att planera miljö, material och att föra dokumentation. Att allt lärande grundar sig i trygghet och ett öppet klimat och förhållningssätt. Har man inte det på sin arbetsplats kommer man ingen vart, då är det tyvärr ganska kört, men detta kräver också en medveten ledning. En ledning som vet vad man vill och utgår från ett barnperspektiv. I med denna kursen har jag fått  en djupare förståelse av miljöns betydelse och vikt för barns och allas lärande processer. Jag har utvecklat både mitt tänkande och min fantasi, då jag varit på studiebesök på helt fantastiska förskolor med otroligt inspirerande miljö. Det är som en ny värld har öppnats! Åberg beskriver miljöns betydelse såhär " Miljön på förskolan kan inspirera barnen till gemensamma upptäckter. Men miljön kan också om omöjliggöra barnens möjligheter att lära tillsammans" ( Åberg-Taguchi,2007).

När jag nu tänker förskolemiljö, ser jag en miljö där man skall kunna se spår efter de barn som är där på dagarna. Jag menar är att miljön skall vara framtagen utifrån ett barnperspektiv där just den barngruppens unika kärna gestaltas i rummen utifrån projekt och teman. På min förskola har vi byggt upp mindre "rum" i rummet utifrån barngruppens intresse en dinosaurie hörna, rymd hörna, dramarum, konstruktionshörna, sagohörna och ateljé . Några fanns där innan och andra har vi byggt upp under kursens gång.

Jag gillar tanken av att se hela förskolan som jätteverkstad ,där olika sorters lärande är en självklar del utav verksamheten och de skall även synas, både i dokumentation och miljö. Att dokumentera barns lärande är att ta barnets lärande på allvar. Ett verktyg som är viktigt, för barnet, för att se sin egen lärandeprocess och stöd för oss vuxna, när vi skall reflektera över varför vi gör som vi gör. Materialet skall vara rikt och lockande till att skapa, bygga, undersöka och "skissa" med! Psykologen och lektorn Pirjo Birgerstam menar att " skissen är ett förhållningssätt till livet - att se och tänka möjligheter"( Birgerstam,2000: 174). Birgerstam menar vidare att en skiss kan vara gjord för hand, tuschpenna eller med en pensel och akvarellåda. Jag tänker att vi skall låta barnen "skissa" mer i sin vardag.  En skiss kan även göras med andra hjälpmedel, som till exempel klossar, sockerbitar, kottar, blad och pinnar. Medierna kan variera. Jag tänker att erbjuda barnen icke färdigt material, för att själva utforska och experimentera med vilket skapar kreativa förmågor.

 Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama (Lpfö-98,rev-10).

Att arbeta som atelerista  innebär också för mig att arbeta utifrån ett mångfaciterat förhållningssätt. Där man möter, ser och lyssnar aktivt på barnen. Man tillåter sig att ha en tror på den process som sker. Att våga släppa taget i en kreativ process är viktigt, men också väldigt, väldigt svårt men dessvärre ett måste för att det skall bli ett lärande på djupet. I en artikeln i tidningen Modern barndom beskriver Tarja Häikiö  läroprocessens betydelse så här: " I läroprocesser skapas ny kunskap och ny kultur som är barnens egen, till skillnad från den vuxenproducerade barnkulturen. Barnet lär sig att vara en aktiv kulturproducent istället för en passiv kulturkonsument" (På spaning efter lärandets vingar, 2008).

Jag tänker att man släpper taget inom vissa ramar. Tarja Häikiö berättade  på sin föreläsning (111027) om att arbeta utifrån ett barncentrerat perspektiv handlar om att lämna ett maktperspektiv som vuxen. För vi som vuxna har alltid ett tolkningsföreträde. Jag menar att det är viktigt att vara medveten om detta. Att arbeta i en sådan process är att lyfta fram och synliggöra barnens tankar och funderingar, då man tar del av varandras olika åsikter i gruppen. Det är viktigt att våga backa som den vuxne när barnen börjar att "skissa" och istället tillåta sig att iaktta och att vara i nuet. Att ställa sig frågor som Vad  sker här egentligen?
Under kursens gång har vi även diskuterat mycket kring begreppet kunskap. Vad är egentligen kunskap och hur skapas den och framförallt, hur vill vi pedagoger att kunskap skall skapas i dagens skola? Vad vill vi att barnen skall få med sig från sin tid på förskolan? Vilka förmågor vill vi utveckla tillsammans med eleverna inför framtida samhälle?
Att arbeta med bild och de visuella seendet i förskolan är att stärka barnen i deras identitetskapande. Stina Braxell skriver i sin bok "när barnen skapar bilder både två- och tredimensionellt, skapas en förlängning av deras personlighet. Ett avtryck av deras inre värld som kan berätta vad de vet om det de avbildat" (Braxell, 2010:23).

När man arbetar med skapandeämnen lyfter man fram varandras olikheter och då skapas en större förståelse bland barnen. En förståelse för oliktänkande och att man faktiskt får säga vad man själv tycker och tänker och inte vad man tror att läraren förväntas sig att man skall säga. Att låta alla barn i barngruppen komma till tals och känna sig bekräftande och bli sedda är att arbeta utifrån ett demokratiskt förhållningssätt , som för mina tankar till Reggio Emilia filosofin. Förmedlar man att barnet är viktigt och har rätt till sina egna åsikt ger man de verktyg, som de har användning för i ett framtida samhälle. Verktyg som att ha en inre tro på sig själv som kunskapssökande och möjligheter och att få vara kreativa även i tanken.

Författaren och pedagogen Ann Åberg beskriver i boken lyssnadets pedagogik Reggio Emilias filosofi så här:
"Reggio Emilias arbetssätt  är ingen metod utan representerar ett synsätt, ett förhållningsätt till barns lärande och till individens inneboende förmågor och rättigheter. Det finns inga handböcker och inte heller något speciellt utarbetat material" (Åberg-Taguchi,2007:11). Att arbeta inspirerat utifrån Reggio filosofin handlar för mig, som pedagog, att finna mitt egna sätt att lära till sammans med barngruppen, som passar just den barngruppen och inte att överta en "pedagogik". Reggio Emilia är ett förhållningsätt, där varje människa blir sedd och där lärande genomsyras av kärlek.

Referenser

Herngren, M . (2008). På spaning efter lärandet vingar. Modern barndom - tidskrift ges ut av reggio emilia institutet. 4/08.

Skolverket (1998, rev-10). Lpfö98,rev 2010.

Åberg, Ann &Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnadets pedagogik. Stockholm. Liber

Braxell, Stina (2010) Skapande barn att arbeta med bild i förskolan. Stockholm. Lärarförlaget

Birgerstam, Pirjo (2000) Skapande handling om ideernas födelse. Lund: Studentlitteraturen.

christian Fabbis föreläsning

Christian Fabbis föreläsningsdagar på Artisten

"Den allra värsta sorten av pedagogistor och atelieristor är den som vill rädda världen..."  Så avslutade Christian en av sina heldagsföreläsningar, som jag var med på vid Artisten.
Christian Fabbi arbetar som koordinator, både organisatoriskt och pedagogiskt, för alla pedagogistor i regionen i norra Italien. 

Efter dessa två heldagar, där bland annat demokrati, lyhördhet och en öppenhet för oliktänkande tagits upp, kändes det som min hjärna skulle sprängas. Jag förstår återigen vilket ansvar man har som pedagog eller snarare människa för att skapa bra möten. För att stötta pedagogers läroprocesser måste man ha saker klara i sitt egna huvud först sa Fabbi... I mitt huvud känns det som det är kaos just nu. Ett kaos som förmodligen är bra, då jag förstår att det är en utveckling....men det är ändå jobbigt, roligt, underbart och frustrerande på samma gång.

Jag tyckte det var intressant, när föreläsaren tog upp att vi måste försöka se förskolan som en plats för relation. Vi måste tänka kollektivt och inte bara politiskt. Han menade att vilket yrke i dag kan man göra ensam! På varje arbetsplats arbetar man i lag/team. Det är obegripligt att man fortfarande tror att barns läroprocesser är enskilda. Utifrån den gemensamma läroprocessen bryter man ner till varje barns enskilda läroprocess. Barnens nyfikenhet skall vara motorn i varje tema eller projekt och ett tema får inte bli en teknisk sak.

Jag gillar tanken att förskolan skall få vara en av de viktigaste platserna i samhället! En mötesplats för alla, där "kunskapande" sker på alla nivåer som till exempel barn, vuxna, organisation, samhälle, familjer och politiskt. Där man tar in folk utifrån, som är experter på sina ämnen, för att ge barnen de bästa förutsättningarna. Jag tänker också att när barn i tidig ålder förstår hur man själv lär sig saker och får en rik erfarenhetsbank, skapar man reflekterande människor. Människor som vågar tro på sin egen förmåga och kan se saker från flera olika perspektiv.

Fabbi tog även upp, att om man skapar en förskola som utgår från att barnet är nyfiket, gör man det lättare för sig. För barnet märker om man är nyfiken på riktigt. Gör man inte det får man lägga energi på konflikter istället. Jag tänker på barnsyn, kunskapssyn, planeringar med mera.  Hur allting sitter ihop och är beroende av varandra.
Glädjen var också ett viktigt begrepp som togs upp. För om barnet inte kommer med glädje till skolan, kan inga pedagogiska idéer fungera hur bra de än är.  Om barnet inte har roligt, har inte vi det heller.
Ett annat viktigt begrepp, som togs upp, var dialogen. En bra dialog är ett av de viktigaste verktygen tillsammans med barnen. Som pedagog måste man utgå från att barnet kan. Vi måste utgå från att de själva hittar lösningen? För om vi är nyfikna på hur de skall lösa saker så kommer det att lyckas - en inre tro på barnets förmåga. Det är också lika viktigt att ha en inre tro på sina kollegor. Vidare berättade Fabbi också om deras egna projekt i Italien och visade bilder på ofärdiga processer.

 Han menade även att de vuxnas absolut viktigaste roll är att stötta barnets sökande i meningen med livet. Barnen är fulla av egna teorier och det är vår uppgift att se till att alla får en röst i barngruppen. Det handlar om att skapa möjligheter för alla barn att skapa egna verktyg till att uttrycka sig.

Nu är jag är full av alla nya tankar och idéer och skall omvandla allt detta, så att de passar just min barngrupp och arbetsplats. Det handlar inte om att "över ta" ett handlande. Utan det handlar om att göra om det till sitt egna, detta var Fabbi väldigt tydlig med. Det vackraste begreppet, under dessa två dagar, som gjorde störst intryck på mig var ÖDMJUKHET. Att möta andra människors oliktänkande med nyfikenhet och framförallt med ödmjukhet.  Alla har vi vårt sätt att tolka vår omvärld. Inget annat sätt är bättre, sämre eller sannare än någons annans.