8 Mars 2012.

                             Battle of light- Ett flow och i att våga...

Denna kväll i kursen fick vi en timma på oss att skapa en ljusinstallation, av olika föremål som vi sedan skulle "battla" med. Sen tävlade vi mot varandra med våra skapande ljusinstallationer till hiphop musik. Det var grymt roligt!

När man arbetar med samtidskonst i ett lärande uppstår det spännande möten! Varför ingår inte samtidskonst som en obligatorisk kurs i lärarutbildningen, tänker jag...?

Att använda sig av subkulturer, som break- och streetdance och lyfta denna spännande kultur in i ett lärandesammanhang, blev för mig en intressant ingång. Att slå bort väggarna mellan fin och ful-kultur är också ett seende på vad faktiskt begreppet kunskap är och skall vara.

Det jag menar, är att riktigt bra lärande är skapat utifrån många olika sätt att lära sig saker på och då även för alla samhällsklasser. Att "battla" på universitetsnivå är kunskap på hög nivå där samhälle, normer, värderingar, processer och kreativitet håller samman och bildar en helhet i allt lärande.

Även tankar som, att våga och att pusha varandra, lyfts i detta sammanhang. Spännande!! Det blev en tävlan utan att fokusera på produkten eller vinnaren för alla var vi vinnare i att våga...
Jag "battlade" med barnen på förskolan dagen efter och det funkade där också. Barnen dansade som aldrig förr och en "vi-känsla" bildades i barngruppen. Tankar, som demokrati och låta alla komma till tals och synas, väcks och synliggörs genom denna övning.

ETT ÄVENTYR I TROLLHÄTTAN

Bilderna är tagna från boken Hundertwasser av Harry Rand.

                                      

Att skulpturerna i hönsnät till sammans med min kära basgrupp.

I torsdags var det min tur att presentera min arbetsplats. Förskolan, där jag arbetar, ligger i Trollhättan och det var jättekul att så många kunde komma, eftersom det är cirka 10 mil enkel resa för dem att köra.  
Uppgiften för träffen var att imitera, återskapa och nyskapa. Jag kom på iden att låta sig inspireras av bildkonstnären, formgivaren och arkitekten Hundertwassers fantastiska bilder.

Alla i basgruppen fick välja en bild av hans konstverk och låta sig inspireras, för att sedan återskapa sin känsla eller tanke genom att forma "den" i hönsnät. Det som vi skapande i hönsnät blev då ett nyskapande.  Jag ville arbeta i ett tredimensionellt material för att sedan klä in i det pappmanché .

Men under processens gång kom Lotta på att det var intressant att låta nätet bli pyntat med olika saker som pärlor och piprensare. Iden fick ta en annan vändning och vi följde den kreativa processen.  Skuggan av de olika skulpturerna blev spännande och jag såg hur man skulle kunna ha arbetat vidare med materialet. Det hade varit intressant att placera våra installationer på en overheadapparat, för att se hur skuggan hade utvecklats i ett större format. Denna idé får jag utveckla vidare tillsammans med barngruppen vid ett annat tillfälle.

Att arbeta kreativt eller tillåta sig att få vara kreativa, öppnar många nya dörrar. Det jag menar är att man vinner många förmågor med detta i alla lärandesituationer. Den erkände vetenskapsmannen George Klein skriver i boken ”Tankar om kreativitet och flow” att en kreativ person drivs av problemet och upptäckarglädje snarare än att vilja uppnå konkreta resultat.  Skolans och universitetets uppfostran till problemlösning i stället för problemformulering förkväver kreativiteten.

I Reggio vill man att varje barn skall få chans till att ställa sina egna hypoteser i en lärandesituation, ett undersökande och experimenterande förhållningssätt skapas då. Barnet får chans att testa, göra om och om igen och man ser detta som en naturlig del av lärandeprocessen.  Jag möter ofta barn och även vuxna som är rädda för att "misslyckas" vilket resulterar i att man inte vågar testa nya saker eller områden. Varför är vårt samhälle så "hårt" med ett icke tillåtande klimat? Vad skapar vi för människor egentligen, om ingen vågar...?

Jag tror att i alla lärande och i livets olika sammanhang skall man fokusera på processen istället för produkten. Att tillåta sig att "misslyckas" skall inte ses som något negativt utan snarare som vägen till möjlighet och just lärande.

När det var som roligast att skulpturerna i vår basgrupp, då var tiden plötsligt slut. Jag hatar tiden! Innan basgruppen kom till min arbetsplats var jag oerhört trött och tung i huvudet . Men med trevligt sällskap och att kunna få vara kreativ så försvann det med en gång. Att tillåta sig vara inne i ett flow är en underbar känsla, vilket jag tyckte att vi var.  Basgruppsträffarna ger oerhört mycket och det kommer kännas konstigt att inte träffas, när denna kurs är slut. Tack för en härlig kväll tjejer!!!  Ser redan fram emot nästa träff ....=)) Ni är bäst!

HUR MAN SKAPAR DET ANALYTISKA ÖGAT...

                        

                Föreläsning: bildarbete i Reggio Emilia av Tarja Häikiö

När jag satt på tåget och blickade ut i mörkret efter denna föreläsningskväll var det med ett leende på läpparna. Återigen förstod jag varför och hur intressant denna filosofi är och hur glad jag är att få chans till att gå denna kurs. Jag kan tänka mig att detta låter som "nonsens" eller "hjärntvättning" då man läser i min blogg hur jag jublar och bara ser positivt på denna kurs. Men jag tycker verkligen att det är så intressant att lära mig nya saker och få nya aha- upplevelser. I kväll var det en sådan aha upplevelse, som jag fick och jag såg kopplingar mellan det som jag lärt mig från lärarutbildningen, kunskap som jag lagrat, och hur det byggs vidare på ny kunskap. Det är saker som jag tänkt på innan och som bara blir självklara... och det är en underbar känsla!

Det som Tarja tog upp på föreläsningen var frågan hur man skapar det analytiska ögat? Varför man som pedagog väljer vissa bilder till sin dokumentation och inte andra, vad utgår man ifrån egentligen? Jag tänker att arbeta med den visuella kunskapen i en urvalsprocess är oerhört viktigt och intressant. Att man har en öppen diskussion i arbetslaget om varför man väljer vissa bilder och inte andra. Återigen har man som vuxen ett företräde och ett maktperspektiv. Det gäller att förvalta det väl och med ödmjukhet. En bild säger mer än tusen ord. Att kunna fånga lärandeprocesser är en utmaning och  en kreativprocess som är rolig!

Tarja berättade om teoretikern och filosofen Roland Barthes. Han skapande begreppet "punctum". Han tolkade bilder av sin mor. Vissa bilder berörde honom mer än andra ungefär som en doft, men vad är det som gör att vissa bilder fastnar. Detta forskade han i.

Jag minns själv när jag var på utställningen ÄTBART på nationalmuseet i Stockholm för säkert 13 år sedan. Det var olika konstverk på maträtter och matkulturer genom tiderna. Det fanns alltifrån renässansmålningar till installationer. Ett av verken var ett bord med massa olika fantasimaträtter. Hela miljön var väldigt inbjudande och som betraktare fick man en känsla av att befinna sig på tebjudning i  Alice i underlandet. Den känslan minns jag än idag...alla har vi säkert en bild eller känsla lagrade i vårt inre och minne.

Tarja tog även upp på seminariet att den estetiska delen inte få gå före den pedagogiska i en dokumentation. Det är en viktig tanke. Hon nämnde också att det som sker när man som pedagog dokumenterar är att återskapa en lärandeprocess i ett projekt eller tema. Hon berättade att Vea Vecci kallar detta "kedjor av händelser" eller som hon själv kallar det "händelsematris". En dokumentation är minnesbilder för att synligöra det osynliga och att hitta en "metanivå" genom att skapa dessa processer. Som pedagog arbetar man med minnesbilder för att komma ihåg vad man gjort och för att återskapa lärandesituationen för barnen, sig själva och föräldrarna. Att använda sig av dokumentation är för mig att kvalitetssäkra det arbete man faktiskt gör.  Det slog mig att det skulle vara givande om man i sin basgrupp tog med olika dokumentationer från sina arbetsplatser och pratade kring dem. Dels för att synligöra för sig själv varför man valt att ta med vissa saker, men även för att få feedback och framför allt för att inspirera varandra.

Filosofen, psykologen och pedagogen Lev Vygotskilj pratade om att se lärandet som en tidslinje, det kulturella minnet.

Dokumentationen handlar om att skapa nuet i denna tidslinje.

Först på tidslinjen finns historia (minnet, sen--- nuet och sen--- framtiden(fantasin)--- och med allt detta skapas det en föreställningsförmåga ( att skapa nytt). Att skapa erfarenheter och lagrande av erfarenheter och att medvetet arbeta med detta, som de gör i Reggio Emilia, fascinerar mig. Detta förhållningsätt och all den materialbank de erbjuder barnen, skapar en större erfarenhet av många olika sätt att lära. Alla dessa upplevelser av lärandesituationer är för mig att medvetet arbeta och skapa kunskap. Det är också att arbeta demokratiskt i praktiken. Plötsligt sätter man ord på det man faktiskt gör även på sin förskola och förstår även varför det känns så rätt... spännande!

Det analytiska ögat. Konstkurs vid Balldersäs-06.