christian Fabbis föreläsning

Christian Fabbis föreläsningsdagar på Artisten

"Den allra värsta sorten av pedagogistor och atelieristor är den som vill rädda världen..."  Så avslutade Christian en av sina heldagsföreläsningar, som jag var med på vid Artisten.
Christian Fabbi arbetar som koordinator, både organisatoriskt och pedagogiskt, för alla pedagogistor i regionen i norra Italien. 

Efter dessa två heldagar, där bland annat demokrati, lyhördhet och en öppenhet för oliktänkande tagits upp, kändes det som min hjärna skulle sprängas. Jag förstår återigen vilket ansvar man har som pedagog eller snarare människa för att skapa bra möten. För att stötta pedagogers läroprocesser måste man ha saker klara i sitt egna huvud först sa Fabbi... I mitt huvud känns det som det är kaos just nu. Ett kaos som förmodligen är bra, då jag förstår att det är en utveckling....men det är ändå jobbigt, roligt, underbart och frustrerande på samma gång.

Jag tyckte det var intressant, när föreläsaren tog upp att vi måste försöka se förskolan som en plats för relation. Vi måste tänka kollektivt och inte bara politiskt. Han menade att vilket yrke i dag kan man göra ensam! På varje arbetsplats arbetar man i lag/team. Det är obegripligt att man fortfarande tror att barns läroprocesser är enskilda. Utifrån den gemensamma läroprocessen bryter man ner till varje barns enskilda läroprocess. Barnens nyfikenhet skall vara motorn i varje tema eller projekt och ett tema får inte bli en teknisk sak.

Jag gillar tanken att förskolan skall få vara en av de viktigaste platserna i samhället! En mötesplats för alla, där "kunskapande" sker på alla nivåer som till exempel barn, vuxna, organisation, samhälle, familjer och politiskt. Där man tar in folk utifrån, som är experter på sina ämnen, för att ge barnen de bästa förutsättningarna. Jag tänker också att när barn i tidig ålder förstår hur man själv lär sig saker och får en rik erfarenhetsbank, skapar man reflekterande människor. Människor som vågar tro på sin egen förmåga och kan se saker från flera olika perspektiv.

Fabbi tog även upp, att om man skapar en förskola som utgår från att barnet är nyfiket, gör man det lättare för sig. För barnet märker om man är nyfiken på riktigt. Gör man inte det får man lägga energi på konflikter istället. Jag tänker på barnsyn, kunskapssyn, planeringar med mera.  Hur allting sitter ihop och är beroende av varandra.
Glädjen var också ett viktigt begrepp som togs upp. För om barnet inte kommer med glädje till skolan, kan inga pedagogiska idéer fungera hur bra de än är.  Om barnet inte har roligt, har inte vi det heller.
Ett annat viktigt begrepp, som togs upp, var dialogen. En bra dialog är ett av de viktigaste verktygen tillsammans med barnen. Som pedagog måste man utgå från att barnet kan. Vi måste utgå från att de själva hittar lösningen? För om vi är nyfikna på hur de skall lösa saker så kommer det att lyckas - en inre tro på barnets förmåga. Det är också lika viktigt att ha en inre tro på sina kollegor. Vidare berättade Fabbi också om deras egna projekt i Italien och visade bilder på ofärdiga processer.

 Han menade även att de vuxnas absolut viktigaste roll är att stötta barnets sökande i meningen med livet. Barnen är fulla av egna teorier och det är vår uppgift att se till att alla får en röst i barngruppen. Det handlar om att skapa möjligheter för alla barn att skapa egna verktyg till att uttrycka sig.

Nu är jag är full av alla nya tankar och idéer och skall omvandla allt detta, så att de passar just min barngrupp och arbetsplats. Det handlar inte om att "över ta" ett handlande. Utan det handlar om att göra om det till sitt egna, detta var Fabbi väldigt tydlig med. Det vackraste begreppet, under dessa två dagar, som gjorde störst intryck på mig var ÖDMJUKHET. Att möta andra människors oliktänkande med nyfikenhet och framförallt med ödmjukhet.  Alla har vi vårt sätt att tolka vår omvärld. Inget annat sätt är bättre, sämre eller sannare än någons annans.