Sokratiska samtal

Sokratska samtal 

När jag gick på lärarutbildningen och läste min inriktning mot bild och visuell kultur arbetade vi med metoden sokratiska samtal. Jag minns att detta var mycket givande främst för att det finns inga "rätt" eller "fel" svar. Men också för att alla i gruppen har chans att komma till tals. Jag tänker på att i alla grupper, oavsett om det är i ett arbetslag eller barngrupp, intar människorna i gruppen olika roller. Den roll man har kan bero på många olika saker, som b.l.a vilket bagage man har med sig från tidigare erfarenheter från livet. Dessa roller bryts upp med sokratiska samtal och den person som alltid tog ordet innan får chans till att lära sig att lyssna in de andra deltagarna. Den blyga personen i gruppen får också chans till att ta en större plats till exempel som samtalsledare. Det bästa är att varje deltagares åsikt framställs som viktig i ett gemensamt lärande!

Sokratiska samtalet utgår från text som innehåller etiska problem eller dilemman, motsägelser eller tvetydligheter. Texten skall erbjuda flera olika tolkningar. Deltagarna ska

·         utforska frågor tillsammans- genom eftertänksam dialog

·         vara öppen för många möjliga svar

·         lyssna aktivt

·         vara beredd att ompröva och kanske ändra sin åsikt

" De dialogiska dygderna bör följas: man bör inte falla in i debatt, det vill säga förfäkta sin egen åsikt utan lyssna på den andres argument. Man bör inte avbryta" (SOKRATISKA SAMTAL-ANN S. PIHLGREN).

Innan seminariets gång sätter man upp ett gemensamt mål dels för gruppen och dels för sig själv, som utvärderas efter tillfällets gång. Samtalsledaren ställer en inledande fråga både från text men också från deltagarnas egna upplevelser. När man pratar kring en vald text eller bilden synliggör man deltagarnas förförståelse och kanske också förutfattade meningar. Analysen innebär att man diskuterar hur upphovsmannen tänkt. Varför tror ni att han gör som han gör? Till sist utmynnar diskussionen i en värdefråga. Då ställer deltagarna idéerna i texten i jämförelse med sina egna liv och erfarenheter.

Stina Braxells uppgift

                                  Stina Braxells uppgift

När jag fick reda på pedagogen Stina Braxells uppgift, att skapa i annorlunda material med en mindre grupp barn, börjande jag genast tänka i nya banor. Jag försökte tänka utanför det självklara. Med detta menar jag att gå utanför mina egna gränser, den trygga horisont som det innebär att arbeta för mig i ett ”tryggt” material. Jag ville ge barnen en upplevelse av att arbeta med ljus och skugga och det intressanta var att se hur barnen upplevde och uppfattade detta fenomen.

Situation 1

SYFTE

Jag ville skapa en lärandesituation, som gjorde att barnen kände sig delaktiga i själva uppgiften. De skulle få skapa utifrån sina egna erfarenheter från livet, testa nytt material och få chans att se sin egen process och få känna sig sedda och bekräftade…

Målgrupp

Fyra barn, tre fyraåringar samt en treåring. Jag kommer att kalla dem A, K, M och R i följande text.

Material
Jag ville att barnen skulle känna sig delaktiga i uppgiften, så de fick själva välja de material som vi sedan skulle använda i skuggkonstellationen vid en overheadapparat. Barnen fick bara välja vita saker. De hittade massor av olika vita föremål från vårt aktivitetsrum. Det var alltifrån stora trådrullar, plastdjur, bomull och små klossar. Därefter satte vi oss i en ring med sakerna i mitten och tittade en stund på allt. Sedan frågade jag:

P- Vad tänker ni på när ni ser alla saker som ni valt? En spännande dialog uppstod

A- Det är en samling på vitt (hihihi)..

K- Det kan vara en hel familj med grejor. Det är en vitfamilj…

M- Där är lite svart fast det gör inget (pekar med fingret)

R- En samling på vita saker..

P- vet ni något som är vitt, förutom de som ni hämtat?

K- Ja vet, grädde för det är vitt                                                                                                   A-Himlen är lite vit..(ler)

M- Och hus kan också vara vita, titta på taken…(pekar ut mot fönstret).                                 A-Hus kan vara vita och hyllor om man målar om dem.

K- Dina örhängen är vita..

M-Kuddar kan också vara vita kolla(pekar)

K-Och element..(haha)

M-Och snö är vitt…

P- Hur känns det när ni tittar på det?

A-Det känns som en vit värld…( Tittar länge..funderar).

                              Nästa gång vi träffades placerade vi sakerna på overheadapparaten.

Situation 2 En del av gestaltandet/ Ett skissande/ möte med skuggan

Vi började tillsammans lägga upp de olika sakerna barnen valt på overheadapparaten. Detta moment blev en grej i sig. Barnen lade upp sakerna, tog bort dem, lade upp dem igen och kollade vad som hände på väggen. Ett barn hade valt en vit plastget och när hon lade den på overheadapparaten stod hon länge och tittade. Sen sa hon det är ju en get på väggen…!

Jag frågade men hur kan man se det? Hon förklarade då för mig men det är ju skuggan som gör att det blir så…(jag tänkte men herregud…wow) och kom alldeles av mig..

Situation 3 genomförandet

När jag satt pappersark på väggen och lagt fram vattenfärger, började barnen först att prata om skuggorna på väggen. Sen började de skapa. Någon målade av skuggorna och andra målade från sina erfarenheter av livet. Det var mamma, pappa en hund, en katt mm. Jag valde att följa två barns process och dokumentera detta. Barnens dialog var en spännande upptäckt för mig. Jag fascineras över hur mycket som kommer fram när de skapar. När man stannar upp och tar sig tid och verkligen fokuserar på barnets process, förstår man vad lärande är och hur mycket som kan komma fram bara under en kort, kort stund. Att följa ett barn är som att se världen med nya ögon. Under tiden som barnet skapande, berättade det samtidigt en hel berättelse för mig...Jag har valt att ta med en liten del av denna.

A-Nu gör jag prickar, prickar och cirklar…de går runt, runt, runt. Nej förresten det är choklad inuti dem. Den skuggan är en stubbe och det där är en ruschkana.

P-Jag målar älvor som bor där under stubben. De gömmer sig där och ibland är de rädda för människorna. Det är lite hemligt…(ussshhh).

A-Om vi sätter ihop våra målningar blir det som en stor värld!!

Reflektion

Den sista delen i denna uppgift är att låta barnen se dokumentationen över deras egen process och samtala kring den. Det kommer att blir ett spännande möte, när de får återberätta den upplevda situationen.
Jag ger dem verktyg för att få chans till att se sin egen process och därmed sitt lärande.
I med denna uppgift har barnen fått träna sig i samarbete, vara kreativa, tänka fritt, inspireras av varandra, föra dialog med varandra, använda sin fantasi, motorik.

 Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsätter och samspelar med varandra. Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intresse, motivation och drivkraft att söka kunskap

(Lpfr-98, rev-10:6).

MINA EGNA REFLEKTIONER
Under tiden jag har jag gått denna kurs, har jag förstått hur komplext det faktiskt är att arbeta som atelierista i förskola/skola. Jag har även förstått vilka egenskaper/värden man som pedagog kan vinna och ge barnen genom detta förhållningssätt. För mig är atelierista ett förhållningssätt som innefattar respekt, nyfikenhet och lyhördhet i en djupare tro på människan. Alla dessa tre egenskaper borde vara en självklarhet i skolvärlden, men tyvärr är det inte alltid så på grund av många olika faktorer, som till exempel tidsbrist, stora skolklasser och synen på kunskap mm. Jag vill i alla fall tro och hoppas att vi i framtiden har en atelierista på varje förskola i landet. Denna utbildning är i alla fall för mig en början till förändring.